Förlossningsberättelse

Söndagen den 21 september,dagen innan beräknat vaknade jag med ett ryck av att det bara sådär började göra as ont!
Hade ju haft förvärkar i veckor innan så visste ju hur dom kändes med det här var inte alls samma slags smärta. Jag tänkte att jag går upp och tar två panodil för och se om det hjälper något och om det kanske visst är förvärkar fast starkare. Tog tabletterna och gick och la mig igen och tänkte att det är bäst att jag försöker sova eller i alla fall vila så mycket det går ifall det är dags. Jag kunde ligga kvar ca 5 min sen gjorde det för ont!
Gick upp och ställde mig i en skållhet dusch (sägs hjälpa mot förvärkar), det kanske kändes en gnutta bättre medans jag stod där men så fort jag gick ur duschen var det precis likadant som innan. Ville inte väcka J eftersom att jag förstod att det var på gång nu och tyckte att han behövde sova så mycket som möjligt då.

Gick ner och vankade fram och tillbaks och försökte och slappna av och inte spänna mig.
Ringde till förlossningen första gången vid 6 kanske. Och berättade att värkarna kom med ca 3 min mellanrum. Och då sa dom att dom inte hade någon plats, att jag skulle få åka till Nrkpgs sjukhus! Aldrig i livet blev mitt svar! Jag hittar inte ens dit och tänkte inte föda någon annan stans än på mitt hem sjukhus. Hon sa att jag tyvärr måste det och då sa jag att då är jag hemma tills dom har en plats! Envis som man är :P

Jag växlade mellan att gå fram och tillbaks här, och ligga i soffan. Försökte även få i mig lite frukost. Framåt 10 så gjorde det så ont så jag kunde inte hålla nere skriken längre.
Tänkte att Jimmy skulle vakna av det och komma ner,men inte då.
Sen fick jag en rejäl värk och skrek Jimmy allt vad jag kunde, då vaknade han och undrade vad det var frågan om :P Sa att det var dags! Och hans svar blev - aa men då hoppar jag in i duschen lite snabbt nu :P

Efter det lagade han lite mat eftersom jag var vrål hungrig och gärna ville äta innan vi åkte in.
Ringde förlossningen igen och nu hade dom en ledig plats, sa att vi bara skulle äta och att vi kommer in sen för att det gör för ont för att jag skulle vilja vara kvar hemma och för att jag ville att dom skulle kolla så allt var bra. Värkarna kom nu med mer mellanrum och hon sa att jag skulle vara beredd på att åka hem.

I bilen påväg in kom värkarna glest,visst dom gjorde as ont när dom väl kom, men eftersom dom kom glesare så ställde jag helt in mig på att få åka hem. Tänkte att det var ju lagom typiskt att det skulle sluta göra så ont nu när vi är påväg in :P

Och eftersom dom kom lite glesare så bestämde vi att vi kör till parkeringen och parkerar och sen kan jag gå genom hela sjukhuset och upp till förlossningen. Gick där på mina kryckor, och när värkarna kom så flåsade jag som en ansträngd åsna. Dom i hissen kollade lite på mig men det brydde jag mig inte om.

Väl inne var klockan ca 13 och dom undersökte mig, hade tidigare varit öppen 1,5-2cm i några veckor. Men var nu öppen 4cm, jag var fortfarande helt inställd på att få åka hem. Men så sa hon - du får stanna, och jag svarade - men jag vill inte stanna om det inte är på gång,då vill jag åka hem. Men du ska stanna sa hon då! Och då frågade jag varför då :P haha.. För att du ska föda barn fick jag till svar :P

Låg där inne med tensen ett tag, tyckte inte den hjälpte mycket alls.
Fick lägga mig i ett bad, och det var riktigt skönt ett tag :) Jimmy satt brevid och vi snackade en hel del. Kanske låg där 40 min eller så,sen ville jag bara upp. Dels för att det började göra allt för ont och dels för att jag var rädd att om jag låg kvar och fortsatte ha sådär ont så skulle jag inte komma upp sen :P

In till förlossningsrummet igen och på med tensen, fick även lustgas. Bad om en såndär stor boll och sitta på.
Sen hade vi jätte roligt ett tag, i början vart jag helt flum på lustgasen, satt och studdsade på min boll och pratade en massa lustigt med Jimmy som satt och skrattade åt mig :P
Det gjorde mer och mer ont hela tiden, men det kändes ändå som att man klarade av det, man brydde sig inte så mycket om att det gjorde ont när man hade lustgasen, för man visste att så fort värken är över så blir jag helt flum igen,och då glömmer man bort direkt att det nyss gjorde så satans ont!

Men efter ett tag hjälpte lustgasen mindre och mindre, och dom höjde den.
Där någon gång började jag väl och skrika.

Jimmy ringde mamma som fick komma och hämta nyckeln så dom kunde åka hem till oss och ta med sig vår katt hem, eftersom vi inte visste hur lång tid det här skulle ta.

Jag var rätt borta, och rätt som det är så står min lilla syrra och mamma där brevid. Och jag sitter där i min blåa sjukhus tröja på min gröna yogaboll och är jätte hög :P Får en massa värkar och andas lustgas som bara den och skriker in i masken.
Syrran blir rörd och tårarna bara rinner, mamma var med nära på och börja gråta och sa att om hon kunde så skulle hon göra det åt mig :)
Jag undrar varför syrran gråter och säger att hon inte ska vara ledsen och att det snart är bra igen :) Dom hämtar nyckeln och går.

Dom undersöker mig och ser att jag öppnat mig mer och att det snart är dags.
Jag får stå och hänga på gåbordet, i en evighet kändes det som. Och det kändes som att benen skulle ge vika hela tiden, sa det till BM men hon svarade bara nejdå det klarar du.
Vilket det kändes som att jag inte alls gjorde! Till slut sa jag att nu går det bara inte, jag har ingen ork kvar i benen. Nehe då säger tanten att jag ska stå på knä och hänga över sängkanten. Jaha och hur var det då, då får jag ju ändå "stå". Aja gjorde det. Och kände att jag inte orkade. Och fy fan vad ont det gjorde,värkarna kom så tätt så jag hann knappt vila något alls. Var helt slut och ville inte alls längre. Sa till BM att jag vill inte ha barn, jag vill åka hem nu :P Det som var mest jobbigt var inte smärtan utan det ENORMA trycket neråt!
Sa till BM att jag måste gå på toa, och det sa hon att jag inte alls behövde, vilket jag kände att jag visst MÅSTE!
Efter ett tag sa jag att det här kommer inte gå, och att bebisen kommer komma ut ur fel hål :P
Sa att jag måste krysta, att jag inte kunde hålla emot längre. Och då säger hon att jag inte alls får det, och vadå inte får :P jag kunde inte rå för det.
BM säger att jag ska vända på mig och lägga mig i gynläge, vilket jag inte alls ville, ville inte röra på mig för det gjorde så ont. Till slut kom jag över på rygg.
Då tog dom hinnorna, kändes som en varm fors mellan ens ben och man vart ritkigt chockad.
Dom satte också dropp, värkstimulerande. SOM OM DET BEHÖVDES!
Hade värkar så jag knappt hann andas emellan ändå.
Tjatade och tjatade om mitt brådskande toa besök. Till slut sa BM okej då! Precis efter en värk och jag var hög som bara den. Så fort jag hörde det där okejet som jag väntat så länge på så kastade jag mig upp ur sängen, hade ingen tanke på att jag hade dropp eller nåt, ville bara på toa :P
Väl där inne vart jag bra besviken. Det känndes som man höll på att skita på sig och hade hållt sig i ett år, men inte kom det något för det.
Var bara och vänta tills den värken hade gått över och sen tillbaks till sängen.

Sa att jag ville ha eda för nu hade jag skrikit och gråtit och hade så jäkla ont så jag trodde jag skulle dö! Dom ringde narkosläkaren som tog en evighet på sig. Väl där tvättade han min rygg jätte länge, samt att han pratade med alla runt om. Även fast jag inte såg honom så visste jag att jag hatade honom :P
Sen började han prata om min scolios och vart den satt, det sista jag ville prata om då! Skrek att han bara skulle sätta den jävla bedövningen! Men har var tvungen och veta, så då tog det ännu längre tid.När han precis ska sticka så är det någon som söker honom, så då går gubbfan! Och jag skriker att han måste komma tillbaks och sätta bedövningen! Och då säger BM - ne men om det är något akut så måste ha gå vetdu och då kanske han inte kommer tillbaks! Vadå akut, vad är det jag håller på med då :P Han kom som tur var tillbaks, När han väl stack så missa han.. så han fick sticka om! Det gjorde som tur var inte ont, hade iofs så ont man kan ha redan innan så var nog därför.

Smärtan försvann iaf, men den var ju inte det jobbiga. Det jobbiga var ju trycket, och det hjälpte det ju inte alls något på.
Straxt därefter började jag krysta, kändes verkligen som jag hade spruckit upp från venusberget till svanskotan!Hemsk känsla bara det!
Efter ett tag säger BM att hon ser massa mörkt hår! Då blev man lite mer på, och tog i för kung och fosterland! Tur att man hade handtag och hålla i. Kändes dock som dom skulle gå av! Bjöd på lite skrik hela vägen ner till kaffeterian, och eftersom det var mitt i natten väckte jag nog hela sjukhuset på köpet.
BM peppade mig rätt bra och sa att det kommer gå alledels utmärkt och att jag var enormt stark och bara skulle fortsätta. Lätt sagt när det känns som att man inte orkar mer efter varje värk, att hela kroppen bara ska lägga av. Men på något lustigt sätt så orkar man det.
Till slut säger hon att jag kan känna på huvudet, och jimmy kollade och sa att ja måste känna.
Jag tänkte mig att man kanske skulle känna 4cm av huvudet. istället får jag en chock när jag känner att halva bebisen redan är ute.
Krystade ett bra tag till, och sa till BM hela tiden, att det här måste vara den sista. Hon vart nog lite irriterad på mig och sa - neej det tar liite längre tid en så!
Till slut var hon ute, och all smärta släppte. Jag hade äntligen vår lilla bebis på bröstet :) Och det var en flicka! Och hon var helt underbar! Ville bara ligga där och kolla på henne för alltid.

Jimmy klippte navelsträngen och sen säger dom att jag skulle krysta ut moderkakan,och började klämma på min mage. Lite lustgas och några krystningar sen var den ute.
Va skönt nu är det klart tänkte jag.
BM visade upp moderkakan. Sen sätter hon sig och ska kolla om jag behövs sy. Jag tänkte mig att det kommer väl behövas sisådär en 50 stygn. Men hon sa att jag hade två mini små bristningar och att hon skulle sätta ett stygn på varje. Den där spraybedövningen var inte och leka med, hade lust och sparka henne i huvudet! FAAAN va det sved!
Efter det ser jag att hon blir helt blodig. Hon börjar prata med uskan och får massa kompresserer och dyligt. Till slut säger hon till uskan att hon måste ringa läkaren, hör paniken i hennes röst och blir livrädd.
Läkaren kommer in, och gör typ en gynundersökning. Precis en massa såna där järngrejer man vill ha uppkört när man fött barn. Hon säger att dom måste söva ner mig och köra mig till operationen. Dom trodde typ att livmodern spruckit.
Som tur var satte dom något dropp först. Vilket gjorde att det slutade blöda. så dom kunde se att det inte alls var det. Så jag fick ligga kvar där med våran älskade dotter :)

1.42 på måndags morgonen föddes hon, 52cm lång och 3850g vägde hon.

ca 4 körde dom upp oss till bb. Vi åkte hem därifrån på tisdagkvällen :)


En hel skum känsla som man får ibland är..
- Tänk om det här är sista kvällen som det bara är vi, tänk om vi är tre imorgon :D
Den känslan är överväldigande, helt underbar! :D
Kan inte sluta tänka på bebis, och att det faktiskt är dags, nu när som.

Det här skrev jag den 20 september 19.18 på kvällen.
Och tänk så rätt jag hade :) Det var sista kvällen det bara var vi.